Häng med oss och vinn:
En 3D TV
Hemmabio blu-ray spelare
Och andra fina priser som:
Sony Vaio Laptop, ett urval av ipads, i-touches, över 500€ i turneringsbiljetter och hundratals gratisinträden.
För nästan 150 år sedan fanns det ett bet…
Nu finns Betway.
Inspirationen för vår senaste pokerkampanj har vi hämtat från den klassiska historien om den sure engelsmannen, Philieas Fogg, som la spel för 20 000£ för att kunna resa “Jorden Runt på 80 Dagar.”
Oddsen var emot honom – han reste med en hjulångare, kåldrivet tåg och red på elefanter genom djungeln – men vi tror att vi ska kunna hålla dina näsborrar fria från gödselfyllda vindpustar och istället fylla dem med lukten av pengar och rikedom.
Vi kunde dock inte bara låna namnet från en bok, slänga upp en karta över världen på pokerbordet, organisera några turneringar och sen lägga upp fötterna på bordet, pilla oss i naveln och titta på bilder från backpackers som tog det lugnt i Hindu Kush.
Det skulle inte fixa en stämpel i någons pass.
Att resa runt i världen och spela kort
Av den här anledningen, efter att för en kort stund ha accepterat Betways version om ett intervjurum på flygplatsen, gick vår guru, “The Boss”, med på att leverera en guide för pokerspelare till alla platser som berörs i Jorden Runt på 80 Turneringar.
I samband med att kampanjerna slingrar sig runt vår blåa planet så ber vi dig göra dig redo att insupa lite orginella, koncisa och ibland ihoptryckta iakttagelser gällande de 80 olika destinationerna.
De ska underhålla, bilda och upplysa.
Hoppas vi i alla fall…
Häng med i debatten på Facebook och Kolla in vad ‘The Boss’ har att säga nedan:
Ungern
Vi fortsätter att likställa våra upplevelser med Philias Foggs – hjälten från Jorden Runt på 80 dagar.
Ungefär vid det här laget – under hans resa – hade Philias anlänt till Egypten, omedveten om att han var misstänkt för att vara en bankrånare.
En knipa vi inte skulle rekommendera våra spelare att försätta sig i. Av den anledningen erbjuder vi ett alternativt resmål för kvällens turnering – Ungern.
Sagan om de två floderna
Det är en historia vars huvudroll spelas av en våldsamt fokuserad protagonist. En som kommer till insikt om att striderna aldrig kommer upphöra – förräns han lär sig att bemästra sina motståndare, hans uppträdande vid bordet och acceptera hans verkliga kort.
Det är en berättelse som få läsare glömmer. Det är en samhällelig förklaring. Det är historisk dokumentation.
Det är psykologisk störande.
Och det börjar……
“Fold.”
Igen.
En Långdragen Afton i Stora, Stygga, Vackra Staden
Flopparna var frestande, turn-korten en besvikelse och river-korten dödsdömda. Det var den typen av kväll som utmynnar i att mindre berättelser om sina pokerhjältar istället får agera truckförare som straff för dåliga beslut.
Sådana historier som borde innebära att man blir återbetald för att man lyckats stå ut med motgångar, och växer sig starkare och utvecklar sin ödmjuka sida. Men vi spelar inte poker för att gå in i oss själva – vi spelar för att känna, för att utmana, för att provocera. Vi spelar för att dominera. Men för att kunna göra det framgångsrikt över flera år, så är det nödvändigt att vi klarar av den kortlivade upplevelsen av underkastelse.
Dags att Blanda om Korten
Den kvällen i Budapest hade mitt spel blivit skrämt till livet. Jag öppnade dörren till Sofitel Las Vegas och drog nerför Roosevelt Terrace. Jag kunde se det brittiska konsulatet framför mig. Jag vände mig om. Det kändes fel att få en påminnelse av mitt land under en afton där varje tillstymmelse av den “brittiska” reserven hade spottats ur min mun och in i öronen på de övriga pokerspelarna…så långt hemifrån.
Jag tog sikte mot Széchenyi-bron.
Det var dags att korsa floden.
Det var dags att förändra min attityd.
Österike
Vissa medlemmar av Betways team var så pass lyckligt lottade att de fick befinna sig i Wien under sommaren 08, en tid då vi var yngre, mindre erfarna med vilken glädje pokerresor ger och innan vi omfamnade den lycka schrammelmusik för med sig…
Och långt innan vi börjat fundera över lanseringen av den största pokerturneringen online i världen.
Om Jorden Runt på 80 Turneringar inte orsakat att din hjärna håller på att sprängas, så kanske du kommer ihåg att 08 också var året då ett visst EM-mästerskap i fotboll ägde rum. Det du däremot kanske inte kommer ihåg är attityden hos de lokala förmågorna: några jämförde fotbollsälskarnas ankomst med belägringen av Wien 1683. Somliga var irriterade; andra förbannade… medan ännu fler fick känna på smärtan det gav att försöka navigera sig i stan utan hjälp av häst-och-vagn-taxis.
Så såg det existensiella dilemmat ut för Wiens medelklass.
Men nog om det… låt oss spela lite kort
Turligt nog var Concord Card Casino öppet för action och gav ett alternativ till de som traumatiserats av konserttorkan. Betway spelade en åskådarroll i Austrian Masters, ett event som tillslut gav en dubbel hemmatriumf.
Just då spekulerade våra alfapsykologiska ägghuvuden kring att de två pokerspelarna slogs om att återupprätta den nationella hedern efter att det österikiska fotbollslaget åkt ur…antingen det, eller så var de två spelare som försökte vinna lite pengar. Oavsett vad, även om turneringen var trevligare att titta på än värdnationens fotboll, så passar inte Betway-gänget till ett liv på läktarn – de spelar grejerna.
Problem med lagen
Innan vi går vidare: advokater som arbetar under samma tak som oss – vars villkor är lika tydliga som floppade kort – rådde oss att inte nämna några specifika detaljer gällande gruppmatchen vi spelade mot en konkurrent den kvällen på Concord.
Då vi har extremt öma minnen av det spelet, kan vi bara föreställa oss att det handlar om skademinimering utfärdat av vår rival. Det är möjligt att de har bestämt sig för att de lider av ett fakat minnessyndrom, snarare än att minnas de fyra spelen av intensivt heads-up-spelande som gjorde somliga till kungar och andra till fattiglappar.
Vi minns även att några av våra motståndares reaktioner ledde oss till att prova på ordspråket “music soothes the savage beast” – men vi var mitt uppe i en engångshändelse i det kulturella bakvattnet och kunde inte finna varken dragspelet elller fiolen. Vår fiendes bedrövelse fortsatte – men vi på Betway är inte typerna att göra en höna av en fjäder.
Storsinta i vinstens ögonblick
Så, låt oss dra ett sträck över det här. Pokern, fotbollen och effekterna av en kortvarig kulturell deprivation bland utförsäljningen av operaglas. Det var häftiga tider och vem kan beskylla våra rivaler för att vara påverkade av den störande atmosfären ute på gatorna.
Vi behöver inte tjäna på deras elände.
Deras spel är tillräckligt.
Italien
Fem dagar in på hans jorden runt resa tuffade gamle stackarn Phileas Fogg fortfarande vidare på sin väg mot Suez, utan att nästan ha sett något annat än innsidan av hytten.
På den femte dagen av Jorden Runt på 80 Turneringar, byter vi ut den franske bilklassikern 2CV mot en scooter som tar oss över den franska gränsen och säger “Ciao” till den italienska rivieran. För de som inte på direkten blir överväldigade av det blå havet, de palatsliknande husen och Alperna, så finns alltid dragplåstret Casino Municipale i San Remo… ett spelhus så tufft; att det var det enda som lyckades hålla uppe under Mussolinis styre.
(Min kompis farmor var en av de första i raden att spotta på Mussolinis kropp när den dumpades i Milano… sann historia. Har ingenting att göra med poker – men en sann historia.)
Glöm kulturen… Jag är här för att gambla
Hur som haver, för att ställa in rätt kurs igen. Så snart du kliver över tröskeln märker du att Municipale är en produkt av en liberaliserad kultur – där finns syftningar till freskmålningar, nickar till litteratur och en accepterande tolerans gentemot människor som äter snabbmat.
Hursomhelst, så har jag en pokerspelares tankesätt: jag är medfött oförmögen att uppskatta respektingivande arkitektur, för en medlem av den mänskliga rasen tar alltid upp mitt intresse. Här, i landet där gamblare hävdar att stud-varianten “Telesina” har sitt ursprung, kunde jag inte hålla koll på freskmålningar när jag kände lukten av färsk fisk. Jag kunde höra hold ‘em-borden och jag kunde känna att en renässans i min pokerförmöghet var inom räckhåll. Dags att göra ett move.
Jag hade bara suttit vid bordet i fem minuter när en hand orsakade känslomässig deprivation (ett undandragande eller undanhållande av stimulering som är av väsentlig betydelse för människans utveckling). Till höger om mig satt en man med en en idrottsmans fysik; till vänster, en kontorsnisse. Båda betydde business.
Jag hatar den här handen
Jag blev sandwichad med A-Q off suit.
Musklerna öppnade med en standardhöjning på 30€ i ett €5-€10-spel. Han satt på plats 8. Jag synade bara, kontorspojken hängde med, och blindsen slängde sina kort.
Min syn var ett misstag.
Floppen landade 2-8-Q. Potten var på 120€ och musklerna körde på en gång in ytterligare 90€.
Det var mycket enklare att skylla på damens sårbarhet än att erkänna brister i mina moves – så det gjorde jag: Jag hatar ess-dam. Jag klarar sällan av att lägga den – men den vinner nästan aldrig några stora potter. Jag bestämde mig för att göra saker ännu värre: jag synade.
Kontorsarbetaren höjde till 300€. En liten droppe svett hade samlats på hans nästipp. En tell? Musklerna trodde inte det. Han valde att syna. Jag var fast. Jag synade.
Nu blir det allvar
Ännu en dag, ännu en pott på över 1 000€.
Jag förstod varför somliga kände sig attraherade av betablockare.
Nästa kort avgjorde mina markers öde: ännu en dam.
Ryckte musklerna till? Jag är inte säker. Vid det laget i handen hade min hjärna börjat smälta ner. Jag la in mina resterande 500€ i potten.
Utifrån turn.
Det gav musklerna lite gratis information. Han gick in i stridsvagnen samtidigt som han försökte titta mig ögonen på samma sätt som en dement optiker.
Jag kände att det var lite av ett test och jag andades ut när han la sin hand.
Kontorsråttan synade blixtsnabbt.
Jag visste att jag var slagen.
Spänning
Jag satte honom på åttor.
Det kändes som om det tog år innan rivern tillslut föll.
Mitt sinne var tudelat – jag var slagen, jag hade vunnit; jag var slagen, jag hade vunnit – det kändes som om mitt ansikte åkte på en dänga, först från ena håller, sen från andra.
Den landade.
Det var den sista damen.
Kontorsråttan visade sina åttor.
Jag var slagen.
Jag hade vunnit.
Frankrike
Eftersom vi baserar vår kampanj, Jorden Runt på 80 Turneringar, på den franske författaren Jules Vernes klassiker… så är det onekligen passande att vi tar dig på en resa genom de bästa pokern har att erbjuda i hans hemland.
Att gå in i the Aviation Club de France, diskuterbart landets bästa pokerklubb, gör att du känner dig som Vincent Cassel i filmen om den franske gangstern Jacques Mesrine
Stället skulle kunna skaka fram en mallighet till och med hos Jerry Lewis – men jag var ingen Monsieur Hulot på semester – jag var här för att se om de franska spelarna förtjänade sitt rykte som komedins kungar
Jag är här inne
Jag blev visad ett 500€-bord och insöp sceneriet: åtta spelare, hyffsat aggressiva före flopp och några saftiga potter. Det verkade inte som om, med Simpsons-karaktären vaktmästaren Willies ord, de här spelarna var “ostätande kapitulerande apor.” Det var dags att köpa lite marker och ta reda på hur det låg till.
Tre timmar senare stängdes dörren på Aviation bakom mig och det kändes som om jag stirrade rakt in i en improviserad rekonstruktion av den mest minnesvärda scenen från “Den Sista Tangon” i Paris.
Vad gick fel?
Jag var blåslagen, misshandlad och omtöcknad. Det hade gått snabbare att slänga en hand växel i hålen på den parisiska trottoaren. Mitt spel hade luckor: mina höjningar var illa timade, mina reads var okvalificerade och mina bluffar genomskinliga.
Potterna visade sig vara lika svårfångade som rakade armhålor. Jag hade blivit ohövlig, mina näsborrar hade fladdrat och jag hade verbalt pucklat på en amerikan. Jag hade förlorat pengar, värdighet och känslan att skriva metaforer med doft av bioklassiker.
Jag hade ramlat in på pokerklubben med en ödeskänsla och jag hade lämnat den med övertygelsen om att helvetet är andra pokerspelare. Inte konstigt att den franska pokern online behöver regleras: resten av Europa behöver skyddas från dessa djävular.
Spanien
The Royal Flush i Alhaurin El Grande är förmodligen inte det bästa exemplet för den spanska pokerscenen. Spelarna var av den typen som åt marker och atmosfären påminde mig om Blackpool, en nord-västlig turistort nära havet i England som skulle traumatisera svenska death metal-fans. Ölmagarna i Alhaurin var större än potterna, nackarna rödare än hjärter kungs tunika… och spelet lika löst som Essex-tjejernas moral.
Tyvärr har haket kämpat med att hålla sig levande och har nu tvingats att stänga ner fabriken. Även om det inte är någon större förlust för spansk kultur, är det desto mer ödesdigert för bankrullen – för spelet var snabbare än Leo Messi – och man behövde inte vara talangfull för att plussa. Det var A-B-C poker och stjärnspelarna var de som spelade tight.
Here fishy fishy…
En afton vid mitt tio-bord, såg vanligtvis fyra spelare floppen och multi-ways showdowns var vanligt förekommande. Bättre läge för en syn på knappen med T-9s, får man leta efter.
Det var ett €2-4 spel och tre spelare hade limpat. Jag gjorde en minihöjning till €8.
Varför?
Jag visste att den skulle bli synad, jag visste att jag inte hade en chans att få igenom en bluff och jag visste att den skulle blir round-checkad till mig på floppen, om jag ville, kunde jag ta ett gratiskort.
Båda blindsen och limparna hängde med utan att tveka. 60% av spelarna vid bordet såg floppen.
Excellent.
Floppen kom 4-6-7 i ruter.
Saken är klar
En låt av Steve Earle hördes i mitt huvud – I Feel Alright.
Lilla blinden öppnade satsningen, stora blinden öppnade en stor öl.
Han drack; han la sig.
Det var nu den första limparens tur – 15€ att syna, eller 30€ för en höjning.
Tre stycken tio-euro marker skyfflades in mot mitten.
Limpare 2 bestämde sig för att det var för mycket action – och slängde sina kort.
Limpare 3 knäckte en cashew-nöt och torkade sina fingrar mot sin T-Shirt innan han la in både “chips” och fett i potten. Han synade, jag synade, small blind synade: vi var en trio av konkvistadorer (spanska erövare) ute på uppdrag efter spanskt guld..och jag hoppades på att nötterna – inte de som limpare 3 åt – skulle betala mig på rivern.
Turn-kortet var hjärter 5.
Det tackar vi mannen där uppe för.
Lilla blinden satsade 50€.
Jag tyckte att det var ett generöst spel.
När Limpare 1 sedan gjorde en minihöjning och Limpare 3 synade, tänkte jag att jag borde gå och dö och åka till Sverige. Det var dags att utnyttja attityden gentemot den här rikedomsomfördelningen.
Jag gick all in för nära 300€.
Spelarna synade utan att tänka.
Eller är den verkligen det?
En av spelarna måste ha esset.
Inte?
Jag visste att jag skulle förlora mot en sista ruter.
Rivern var klöver två.
Spelarna runt bordet checkade ner den.
Small blind hade 9-8 i hjärter.
Limpare 1 hade hjärter 7 och ruter ess.
Limpare 3 hade klöver 5 och ruter 2. (Jag blev förälskad i den handen).
Jag hade omkring 1 300€.
Portugal – resan fortsätter…
Det är här, när vi lämnar London, vi beslutat oss för att ta en lite annorlunda rutt än den Phileas Fogg tog, hjälten från Jorden Runt på 80 Dagar.
Så var nämligen restriktionerna på den tiden, han var tvingad att resa direkt till Suez med järnväg och ångbåt. Vi kollade på den möjligheten och tyckte… “vi hoppar det.”
Vi bestämde oss för en mycket mer avspänd tur…
Den nya världens poker – en gammaldags världsuppfattning
Så häng med oss i Portugal, där 2000-talets pokerspelare kan hitta mycket att älska.
Ett av de mest kända pärlorna är Casino Vilamoura i centrala Algarve – det är ett ställe som under EPT bjuder in spelare att byta ut sina hoodies mot Hawaii-skjortor och få chansen att njuta av lite solsken.
De lite mer sarkastiska upplevelserna kan dock upplevas någon annanstans, på lite mer avlägsna platser.
Ta Casino Solverde som exempel, som ligger i en liten stad som heter Espinho, 15km från Porto.
Du går in, eller..gör du? Det är svårt att säga. Det är ett oändligt ställe för spel. Du vet bara med säkerhet att du är inne när du slår din cabeça på en spelautomat.
Känslan av desorientering fortsätter när du gör ett försök att hitta pokerrummet. De ligger sällan i de lite finare delarna av casinot – men dem är vanligtvis skyltade. I Solverde uppenbarar dem sig bara för folk som kan dirigera valar med musik.
Eller för dem som har extremt tur.
Se upp för reglerna…
Problemen slutar nödvändigtvis inte där bara för att du hittat ett pokerrum. Det är dessutom värt att titta närmre på de lokala reglerna – under somliga spel på Solverde är det inte tillåtet att titta på sina kort efter det att man höjt – (det finns utrymme för diskussion här…) och andra kombinerar small blind med knappen-positionen, så att du blir tvungen att posta en blind när du sitter på knappen.
Det ska erkännas att mina upplevelser är hämtade från tre år tillbaka i tiden så det är möjligt att pokerns framfart har kört över dessa små underligheter – men jag hoppas verkligen att den här lilla staden fortfarande står emot och insisterar på att knappen ska posta small blind.
Varför?
Har du någon aning, en gissning?
London
Att Spela Poker i Staden
Genom att påbörja vår pokerresa i London får vi anledning att dra på oss våra stora rockar, sätta mössan på huvudet och tvinna våra mustascher, allt i Phileas Foggs namn…hjälten i Jorden Runt på 80 Dagar.
Han accepterade ett spel medan han satt och sög i sig en kopp te på “the Reform Club”, och gav oss samtidigt inspiration till en pokerkampanj under 2000-talet och en möjlighet att använda oss av urlöjliga, föråldrade skildringar av brittiskt kroppsspråk som hämtade från ett manus till Mary Poppins.
Om vi nu försöker fokusera på rätt saker igen – efter den komplexa inledningen – så kanske du har märkt att London är den enda turneringen i Jorden Runt på 80 Dagar som namngetts efter en stad.
Varför tror du det ligger till på det sättet?
1. Taskiga kunskaper inom geografi?
2. Ett byråkratisk boo-boo från en mellanchef för kampanjer som nu “har andra intressen”?
3. Det återspeglar att London förtjänar sin egen identitet för sin multikulturella metropol som skiljer sig från andra delar av Storbritannien, precis som turn-kortet skiljer sig från river-kortet (dvs som för den oinvigde observatören, de påminner om varann men den senare är mer kapabel att frambringa smärta eller glädje.)
Yes… det är nummer 2.
Och John?
Om du läser – boka in mig på allt.
Londons pokerklubbar
Att bestämma sig för en plats att spela poker på i London brukar sluta med att man sliter sig själv i håret. Antalet spel, den ibland oförlåtliga insläppspolicyn hos klubbarna och den restid som behövs kan leda till att potentiella spelare ger upp (Och spelar online – go Betway!)
De spelare med tålamod, tjock hud och som har en stark vilja att spela, blir i slutändan emellertid belönade.
Att välja bland syns The International nära Old Streets tunnelbanestation, som erbjuder en bra mix av turneringar och cash games som riktar sig mot dem utan en överdrivet fläskig plånbok. Stället bjuder på en vänskaplig atmosfär och den drivs av riktiga pokerälskare – och om du på direkten vet att det översätts till “väldigt intelligenta dagdrivare med en avspänd, intelligent anti-auktoritär attityd, så är det förmodligen klubben för dig.
Alternativt kanske du föredrar att skumpan är av lite finare märke. Är det så det ligger till skulle ett bra råd vara att ta dig till “The Vic” i Edgeware Road. Tidigare känt under namnet The Victoria casino, stället ökar dina chanser att få spela med författaren, presentatören och den i allmänhet godvillige pricken Vicky Coren; förvänta er inte att hon delar med sig av sina pengar – eller för den delen – hennes klokhet. Med tanke på att hon var den första kvinnliga vinnaren av ett WPT-event är hon inte att underskatta.
Att spela en hand med proffsen
Andra framgångsrika pokerproffs som smyger omkring på Londons pokerscen är den lokala gunstlingen Roland De Wolfe och gruppen som låter precis som om dem kom direkt från Guy Ritchies penna – The Hendon Mob – vilken innefattar: The Elegance, Barmy Barny, Crazy Horse och Rocky Ross. (Ross hade, faktiskt, förutseendet att tacka nej till en roll i en Guy Ritchie-film.)
Tyvärr är det så deras kändisskap ser ut, dem spelar nästan uteslutande cashgames på privata klubbar på alla möjliga platser i London. Dessa är av olika karaktär, allt från underground-hålor till välkända ställen, som The Abattoir, som har en förljugen, pretentiös atmosfär. Vi låter våra kära läsare avgöra vilket ställe ‘The Boss’ föredrar.
Så på vår resa genom London-scenen har vi, som så många tidigare, tagit oss från Hendon till The Hospital. Precis som staden, kan pokerspelen vara både tuffa och lösa, intima eller fulla av turister. Din första pokerresa till London kan vara frustrerande när du får ett hum om storleken på staden. Tredje gången du checkar in kommer du dock upptäcka att du kan gå från uteliggare till stekare på några minuter (ok, ungefär två timmar, beroende på vem som kör).
London är löst/aggressivt och har skrämt iväg många besökare. Den som däremot kan hantera stadens öppningssatsning, borde inom kort upptäcka sig själva med att höja på floppen.
